I detta projekt har många olika trådar och arbetssätt strålat samman för mig, arbetssätt som sträcker sig så långt tillbaka som den första konstskoletiden på Konstlinjen, Gävle Folkhögskola på slutet av 80-talet. Musiken är en lika stark passion för mig som konsten. Inte som utövning, men väl i lyssnad form.

Harold Budd flödade sina ljudlandskap i ateljén på flera konstskolor, tillsammans med Dead Can Dance och Cocteau Twins. Men musiken var arbetsmusik, den låg i bakgrunden. Det är först nu på senaste åren som musiken har fått ta en mer central plats, som upphov till de bilder jag skapar.

Jag bygger ofta upp ritualer och regler kring konstprojekt jag arbetar med. I detta fall bestämde jag mig nästan genast för att det skulle vara åtta målningar i varje svit. Symboliken är mångfaldig – åtta toner i do-re-mi som ett exempel. Dukarna skulle målas med samma färger genom varje svit. Varje uppsättning dukar ska noggrant grundas med minst fyra färglager, omväxlande varma och kalla färger, där varje kompositörs musik dikterar vilken färgklang grunden ska ha. Det är något som växer fram under lyssnandet. Varje färglager täcks av pappershanddukar, för att lämna mönster, veck och struktur i färgen. Musiken skall vara instrumental, det får inte finnas låttexter som styr associationerna för mycket. Själva den målade linjen kan vara snabb och svepande, eller långsam och sökande, men aldrig tvekande. Penseln lever sitt eget liv. Jag gör mitt bästa för att hänga med.

Kompositörerna ska till största delen vara obekanta för mig, med några få undantag. Jag har upptäckt Sarah Davachis kompositioner. Richard Skelton, en av mina första upptäckter i detta projekt, och en av de starkaste, som jag förmodligen kommer att göra fler sviter av. Upptäcktsresan fortsätter, och jag har bland annat hittat Christina Vantzou och Hildur Gudnadottir. Jag inbjuder besökare till att ta del av den musik som skapat bilderna, så ta gärna med hörlurar till mobiltelefonen.